Irrblosset och älvan Av Bo Bergman I livet har jag irrat och blossat utan ro. Ett irrbloss är jag vorden på nattlig myr och mo. Jag är en fallen stjärna, en gnista från en brand, en eld som tänds och släckes av någon okänd hand. Och du, vars hela väsen var vind och luft och lek, har blivit til en älva som dansar månskensblek. Ont har vi gjort varandra i livet mer än nog. Nu mötes vi ånyo i dödens tysta skog. Du speglar dig i källan. Du svävar lett och sval. Min gamla lykta brinner som fordom på din bal. Blås inte ut min lykta med hatets pust ännu. Då blir jag bara jordmask och bara dimma du. Ty det var ljuset hos mig som gav min levnad liv, och än i döden ger det en smula tidsfördriv. Omkring oss spökar skogen, av dunkla minnen full. Kom, luftens sköna ande, till stjärnan som blev mull. Allt trängre ringar slår du i gräset kring min stig. Allt klarare i gräset min låga söker dig. Ett irrbloss och en älva, en gnista av en man, en skugga av en kvinna i natten ta varann. Bo Bergman (1869-1967) Copyright © Morion. All Rights Reserved. No part of this website may be copied or reproduced without permission.