Näcken omtalas i fornnordisk litteratur redan på 1200-talet. Ibland kallas han också för Strömkarlen, Forskarlen eller Strömgubben. Näcken förknippas med vattendrag som insjöar och forsar. Vid kusten kallas han för sjörået.

Man kan aldrig veta hur Näcken ser ut - han kan vara både en människa, häst, tjur eller till och med en katt eller en hund. I sydliga Sverige ser man honom oftast som en häst - Bäckahästen, som försöker snärja sina offer genom att få dem att rida på sin rygg.

De vanligaste berättelserna handlar dock om en människa. En naken man - ett utpräglat erotiskt väsen - som sitter i en fors och spelar den ljuvaste musik på sin fiol . Kanske har han långt hår och skägg av sjögräs.

Näcken är ett ensamväsen som oftast befinner sig i närheten av broar eller vattenkvarnar där han lockar till sig människor med sin underbara musik.

Näcken spelar fiol och spelar vackrare än någon levande varelse. Många spelmän berättar att det lärt sig spela av Näcken. Den spelman som vågar går tre torsdag kvällar i rad till forsen och lyssnar till bruset. Tredje torsdagen dyker Näcken upp och då gäller det för spelmannen att inte bli rädd - utan stanna kvar. Näcken rispar spelmannens hand och tar tre blodsdroppar i betalning för att lära ut sin konst. De spelar sedan hela natten och på morgonen är spelmannen fullärd.

Det finns dock faror med att lära sig spela av näcken - visst kan spelmännen få erkännande - men de kan lika gärna av andra bli ansedda som förtappade själar. Näcken kan också förtrolla spelmännen så att de aldrig kan sluta spela om inte någon kommer och befriar dem.

Särskilt farlig är han för kvinnor som han försöker förföra eller på annat sätt få i sitt våld. En kvinna kan möta en välklädd, vacker ung man som friar och ber henne att följa med. Svarar hon ja, så bär det av ner till sjöbottnen och hon hörs aldrig mer av.